Äntligen dags för releasefest för albumet!
Onsdagen den 27 april kl. 20.30 på Clarion Hotel Stockholm, Ringvägen 98, T-bana Skanstull.
Det blir mingel, ond saft och liveframträdande!
Varmt välkommen!
Ps. Fri entré och ta med så många kompisar du vill.
Vis- rock- popmusikern Dante Lindfors platta “Mangan, Frank & jag, är lekfull, allvarlig och nytänkande. Precis som en debutplatta ska vara. Västervikstidningen
Läs hela recensionen http://www.vt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=5785638
Nu finns hela albumet på Spotify Dante Lindfors – Mangan, Frank & jag! och på I-tunes http://itunes.apple.com/se/album/mangan-frank-jag/id414604468
Vill du ha en fysisk skiva så maila din adress till dante@dantelindfors.se så skickar jag en skiva med inbetalningskort på totalt 100 kr. (det inkluderar frakten också)
Första recensionen kom in idag från Örnsköldsvik Allehanda. Kul att få vara hyffsad med chans på en fyra…
Nu är äntligen skivan skickad på tryck! Om du vill få ett signerat exemplar av albumet innan det släpps för 100 kr inklusive frakt så maila namn och adress till dante@dantelindfors.se så kommer det på posten så fort det är klart i mitten av januari.
Konstfackstudenten och artisten Saran Yen Panya har gjort en otroligt fin cut out paper animation video till låten ”Några dagar i April” som Saran själv beskriver såhär;
Will an animation still be an animation with no movement of the characters? Landscape of memories is an interpretation of a song that deals with time and environment.
Using only light installation and scenery design made entirely out of paper, the video portrays the unrealistic world, a mindscape of a man who traps in a heartbroken
terrain”
Hej!
I slutet på januari 2011 släpper jag mitt debutalbum Mangan, Frank & jag! som jag under många år tänkt att jag skulle göra, det tog bara lite längre tid än jag trodde!
Snart kan ni lyssna på 10 låtar som rör sig mellan hjärtesorger, förälskelser, mina tillkortakommanden och att många av mina vägar bär till Rom.
Som så många gånger förr i mitt liv blev det inte riktigt som jag tänkt mig och efter en längre tids jävelskap drabbades jag av en fantastisk lust till att skriva låtar igen. Vartefter månaderna gick växte högen med låtskelett och jag mötte till slut upp mina två vänner Niklas Tinnborg och Andreas ”Habo” Johansson som med varm hand mottog låtarna och började arrangera upp dem en efter en i Hego Studios i TV4-huset.
I över 2,5 år har vi i lugnt tempo spelat in albumet när tillfällen givits mellan Niklas och Andreas konstanta turnerande och mellan min tillvaro som student och som någon slags ”diverse kulturarbetare med inriktning på musik” (drivit mindre label, arrangerat live-klubbar för okända band och bokat sommarunderhållning på en idyllisk skärgårdsö). Men nu är det inspelat och klart och det finns några smakprov att lyssna på redan nu.
Hoppas ni tycker om albumet!
När jag bodde i Rom under två år så tog det ungefär i genomsnitt 43 sekunder innan samma irriterande fråga kom när jag träffade nya människor. Da dove sei? (Vart kommer du ifrån?) Trots mitt latinska utseende så blev jag rätt fort avslöjad av min stapplande italienska. Samma fråga ställs idag, dock är svenskar lite försiktigare så det brukar ta minst 4 minuter innan den kommer. Men du, vart kommer du ifrån? Mitt modersmål svenska är inte stapplande men mitt skägg är lite för murrigt och stort för att vara svenskt.
Som alltid om jag tycker att någonting är irriterande så har det ofta med mig själv att göra. I detta fall när mina italienska rötter kommer på tal blir följdfrågorna pasta, vackra miljöer och att mitt främsta intresse i livet förstås är kvinnor, eller hur? Visst, jag spelar ibland med onödigt mycket och svarar lika menlöst och klyschigt tillbaka och blir irriterad på mig själv. På samma sätt var det i Italien när jag hävdade (de trodde oftast inte på mig eftersom jag inte riktigt uppfyller Dolph Lundgrens fysiska kriterier) att jag var svensk så dök alla menlösa följdfrågor om svenska kvinnor och deras lättillgänglighet i sänghalmen och ABBA, det är svenskt va?
Mitt skägg kommer från Italien, mitt språk från Sverige och jag känner mig ofta rätt förvirrad någonstans mellan mozzarellan och prästosten.
Livet parkerar minnen hur som helst. Mitt källarutrymme var fullt av gamla dammiga minnen som låg travade i osorterade högar i det trånga källarförrådet vars stålnät blivit böjt av fukten. Skilsmässor har gett åtskilliga källarutrymmen en ordentlig upprensning och här stod jag bland saker som inte riktigt platsade in i det gifta livet men som nu kanske skulle återanvändas. Ett betongdoftande kretslopp för allt onödigt skit man samlar på sig. Man köper en IKEA-möbel man egentligen aldrig gillade men det var det enda man hade råd med. Efter några år i vardagsrummet slänger man ner den i källaren eftersom ”den kanske kan behövas i framtiden”. Sen får den vara i källarens transithall och vänta på ny avgång till grovsoporna eller till någon nyskild person som behöver den där naggade Billy-hyllan igen. När kärleken blev till ett minne hamnade jag i en betongdoftande källare ett par år tills de till slut ropade ut mitt namn igen och jag kunde återvända till någon slags tillvaro.
Man blir kär, det tar slut, ner i källarens transithall för att kontemplera och läka ihop, ibland utropad för fort och då trasslar man in sig in något rebound-förhållande, ner i källaren igen (lite längre tid denna gång), sen får man en biljett till en ny avgång och blir kär igen och så börjar det om. Jag hoppas att det inte blir så många kretslopp i livet och att tiden i vardagsrummet är bra mycket längre än den i den mördande tråkiga transithallen.
De flesta kan säkert titta tillbaka på perioder i sitt liv och säga att det var den bästa tiden i mitt liv, det var där jag ”peak:ade”. När jag gör det och jämför den entusiasmen och passionen med vad jag upplevde senare i livet, var det helt klart dags för en förändring.
Det är sorgligt att vara på vackra platser utan personen jag helst vill vara där med. Det lägger en melankolisk sordin över det vackra och ensamheten kryper in under kläderna och det molar i magen. Skärgården kring Utö och Huvudskär är bedårande vackert och smärtsamt ensamt i fel sällskap.